Under täta kvistbältens gälaved På ljungklädda hyglar och furvuxen hed Under månskärans spirande skymningsglans Som fortrollar och fägnar i skugglekens dans Mannakulning ljuda i fager ton I skydraget insveper daggstänkta mon En skepnad skonjes nu uti kvällningens fång Och trånanade sjunger en snärjande sång
Själasutten Ditt tunga sinne lomskt hon tjusar Hålrygg rutten Dig leder i fordärv Själasutten Ditt arma blod for huldran rusar Hålrygg rutten I dunkelheten kärv
På skogens rese färdas de vildskona rå I stjärnpraktens lyster längs den hogstarka å Hon dig lockar från milans glodande kol Och fordärvar sinnesfriden hos din gemål I gruvlig oro hon kallar ditt forslavade namn Men fjättrad du står i skogsfruns giriga famn Hon var den vackraste mo som bland kvinnfolk fanns Men i gråmossan släpar en djurlik svans
Själasutten Ditt tunga sinne lomskt hon tjusar Hålrygg rutten Dig leder i fordärv Själasutten Ditt arma blod for huldran rusar Hålrygg rutten I dunkelheten kärv
Nu när myrdimman tätnar i gryningens tid Åter igen du är hemma vid Men i själen du våndas och tiden blir svår Ty tankarna färdas mot vildvuxna snår Att i dovelse tjäna det blevo din lott När skogsnuvan kallar och tar dig forgått
Själasutten Ditt tunga sinne lomskt hon tjusar Hålrygg rutten Dig leder i fordärv Själasutten Ditt arma blod for huldran rusar Hålrygg rutten I dunkelheten kärv